Gabriella Ioannides är skicklig. Hon spelar på det både välbekanta och avgjort malplacerade när hon plockar ihop och plockar isär sina figurer och rum. På Galleri Rostrum hänger nu hennes prydliga små målningar på rad. De påminner inte så litet om René Magritte. Men på Gabriella Ioannides eget lätt ängsliga sätt.
Jag kan önska att hon skulle ta ut svängarna mer, men inser att den finstilta behärskningen tillhör hennes konstnärskap. Kanske är det därför jag tidigare visserligen uppskattat, men känt en distans till hennes serieliknande blyertsteckningar, med sina kommentarer kring den moderna människans vilsenhet.
Denna gång övertygar emellertid konsekvensen i hennes linje, där de dämpade färgerna väl lockar fram motivens återhållna spänning. Flera av de beståndsdelar hon använder knyter an till den belgiske surrealisten, känd för sina målningar av mannen i kostym och plommonstop, men där huvudet antingen saknas eller döljs av ett äpple.
Här är det den propra skjortkragen som gapar tom, liksom den spensliga kroppen som mest av allt påminner om en mannequin – provdocka. Ja, överallt poserar dessa dekonstruerade människokroppar i ett subtilt men raffinerat spel av accessoarer: de vita handskarna, manschetterna och de svarta knästrumporna. Som om jaget, identiteten var utraderad, vilket även gäller det konventionellt kvinnliga och manliga.
När målning läggs till målning blir helhetsintrycket starkt. Det handlar inte enbart om en lek med identiteter och kroppar, med blinkningar åt såväl surrealismens som monokromens konsthistoria. I grunden sätter hon fingret på en oroande känsla av tomhet och ofrihet.
Carolina Söderholm, Sydsvenskan 24.2 2012