När jag efter 10 år återsåg Gabriella Ioannides måleri kom jag att tänka på Torsten Andersson, jag tänkte dom här målningarna är inte här för att behaga. Det finns bakom det strängt återhållna ett oförtrutet slit. Måleriet är inbegripet i en kamp mot sig självt. Mödosamt tas det ena efter det andra bort med uppsåtet att utvinna en essens. Målningarna är varken stora eller små men dom är mystiska, man anar ett alfabet man inte känner till. Produktionen är sparsmakad, varje målning är laddad med ett undertryck och därför förmår dessa till formatet oansenliga milt kolorerade, lite torra målningar glest hängda, ta stora ytor i besittning. En slags visuell lägesenergi. Vad är det då vi har framför oss?
Man kan i förstone komma att tänka på Magritte när man ser de huvudlösa kompositionerna, men Ioannides ägnar sig inte åt citerande, det här är något annat. Vi ser inte kroppar utan huvud, eller kläder tömda på kropp, i ett naket och ganska starkt belyst rum är allt dekonstruerat; möbler, kläder, accessoarer och mänskliga lemmar lever sina helt egna liv. Väl tilltagna kappkragar i 60-talssnitt tar personlig gestalt, rosetter knyter upp sig själva medan eleganta bilhandskar verkar fjättra en blek arm vid ett dissektionsbord och så är det förstås, en delirisk dröm där kropp och ting byter plats i en tyst stel pantomim, och där i glidningen mellan det ikonografiska och det färglöst vardagliga sker det – konstögonblicket!
Det moment där vi utmanas i vår verklighetsuppfattning, Gabriella Ioannides visar hur man med ytligt sett små medel men med en absolut tro på måleriets möjligheter kan nå dit.
Lars Nilsson