Gabriella Ioannides måleri är form, objekt och skulptur. Organiska konstruktioner med ett stiliserat språk där logiken spelar en mindre roll. När jag försöker definiera det konkreta motivet glider det undan, till förmån för en betydligt vidare läsning.
Mänskliga former i skal eller kläder, i kragar och manschetter kan man känna av. Den delade människan är strukturerad och ytan bär en perfekt etikett, medan tomrummet i människans inre växer av tvivel. Vad gör vi när frågans eko är det enda svar vi får?
nas milda ljusa färger minns jag från Jean-Luc Godards svartvita film Alphaville (1965). Den visar ett samhälle där människor bör kontrollera sina känslor och verka som kuggar i ett större maskineri (Metropolis, Fritz Lang 1927) och kan ersättas (teveserien Äkta människor 2012). Det kan verka som en motsättning till dagens fixering av egot, men frågan är vad det jaget speglar, om inte samma tomhet.
Motiven får mig också att tänka på Jerker Virdborgs bok Kall feber (2009) där huvudpersonen blir en del av ett experiment som ingen bär ansvar för. Det som Sci-fi genren ofta skildrar är hur lite individen betyder. Vad är en människa, idag?
Mette Hansen, Galleri Rostrum