Gabriella  Ioannides
   
Målningar 2016 – 2017  
Målningar 2012 – 2015  
Målningar 2001 – 2009  
Rostrum 2012  
Feel Free, publikation 2011  
Galleri Ping-Pong 2008  
Galleri S:t Gertrud 2006  
Wuthering Heights 2004  
Nya namn 2003  
Galleri Mors Mössa 2002  
Examensutställning 2000  
   
Texter & recensioner
Edstrandska stiftelsen 2015
Rostrum 2012
Nya Upplagan 066 2012
Sydsvenskan 2012
Bibliotekstjänst 2012
Skånska Dagbladet 2004
Leger 2 2003
Skånska Dagbladet 2003
GT 2002

 
CV  
Kontakt  
   
   
 

Subtil lek med jaget

Gabriella Ioannides är skicklig. Hon spelar på det både välbekanta och avgjort malplacerade när hon plockar ihop och plockar isär sina figurer och rum. På Galleri Rostrum hänger nu hennes prydliga små målningar på rad. De påminner inte så litet om René Magritte. Men på Gabriella Ioannides eget lätt ängsliga sätt.

Jag kan önska att hon skulle ta ut svängarna mer, men inser att den finstilta behärskningen tillhör hennes konstnärskap. Kanske är det därför jag tidigare visserligen uppskattat, men känt en distans till hennes serieliknande blyertsteckningar, med sina kommentarer kring den moderna människans vilsenhet.

Denna gång övertygar emellertid konsekvensen i hennes linje, där de dämpade färgerna väl lockar fram motivens återhållna spänning. Flera av de beståndsdelar hon använder knyter an till den belgiske surrealisten, känd för sina målningar av mannen i kostym och plommonstop, men där huvudet antingen saknas eller döljs av ett äpple.

Här är det den propra skjortkragen som gapar tom, liksom den spensliga kroppen som mest av allt påminner om en mannequin – provdocka. Ja, överallt poserar dessa dekonstruerade människokroppar i ett subtilt men raffinerat spel av accessoarer: de vita handskarna, manschetterna och de svarta knästrumporna. Som om jaget, identiteten var utraderad, vilket även gäller det konventionellt kvinnliga och manliga.

När målning läggs till målning blir helhetsintrycket starkt. Det handlar inte enbart om en lek med identiteter och kroppar, med blinkningar åt såväl surrealismens som monokromens konsthistoria. I grunden sätter hon fingret på en oroande känsla av tomhet och ofrihet.

Carolina Söderholm, Sydsvenskan 24.2 2012